Kategoriarkiv: Inspelning

Malin Wahlstedt gästbloggar hos Speldjävlarna

En filminspelning sedd från sidan

IMG_4601

Malin har skött marktjänsten med fast hand

Speldjävlarna har spelats in hos oss. Jag tappade snabbt räkningen över hur många helger jag väckts av fyllebråk nere i vardagsrummet. Jag är ju kvälls­människa och sover alltid länge på helgmorgnarna, så de där bråken har liksom vävts in i mina drömmar under de sista timmarnas sömn. Varje gång samma lättnad när jag vaknar och inser att det var en dröm. Eller, inte en dröm, men en fiktion, en filminspelning.

Janne, jag, barn och katt bor i filmens scenografi när skådespelarna gått hem. Vi har blivit ganska luttrade och vana att lyssna noga innan vi öppnar en dörr, går nerför trappan eller spolar på dass. Jag har tagit höga kliv över lampornas stativ, ålat under sladdar, aktat mig att kasta skuggor och komma i bild. Men visst har jag förstört någon tagning där jag kommit sjavande i min solkiga morronrock.

I vanliga fall brukar jag ha hand om ekonomin i Jannes filmprojekt, men i denna finns just ingen ekonomi, eller har åtminstone inte funnits förrän nu med crowdfundingen. Istället har jag axlat den typiskt kvinnliga mammarollen att koka kaffe, laga lunch, hålla tyst och ur vägen. Jag brukar stiga upp lagom för att hinna greja lunch åt teamet. Då står jag i köket och skär sallad och tomater, kokar ägg, skivar bröd och dukar fram smör och pålägg mellan tagningarna. Förutom de gånger då Hasses fru Samian kommit med hemlagat thailändskt. Där ligger jag i lä.

Magnus, familjens sjuttonåring, har kanske inte hjälpt till så mycket men har ändå gjort en hjälte­modig insats. Hans rum är på andra sidan bokhyllan som syns bakom Nike/Åsa och Dan/Lasse, men han har med upphöjt lugn stått ut med de oändliga omtagningarna där kvinnorna försöker få tyst på den vrålande karln. Även lillasyster Ylvas redan från början dåliga tålamod har prövats, fast hennes rum är på övervåningen. Vi är nog lite hjältar hela bunten faktiskt.

Ändå är det ju kul, och jag känner mig faktiskt väldigt bekväm i rampljuset därhemma. Så om detta är förutsättningen för ytterligare en filmproduktion med nollbudget, så är ni välkomna!

Malin Wahlstedt

kaffekokare, lunchfixare, ekonomiansvarig, delägare, fru, kollega och ofrivillig statist

Att arbeta kollektivt utan att utplåna sig

Tre viljor blir tio och alla blir ett

Att göra film handlar naturligtvis alltid om samarbete men Speldjävlarna var ändå något nytt för mig. Redan att skriva manus kollektivt var berikande och sedan dess har vi inte tagit ett steg som vi inte varit samstämmigt eniga om.

Medan vi skrev manus och skaran av författare växte från tre till fem, diskuterade vi knappt alls vem vi skulle ha som fotograf eller ljudtekniker eller hur vi över huvud taget skulle få resurser att spela in filmen. Vi koncentrerade oss på själva manuset och litade på att vi med hjälp våra kontakter inom film och teater i sinom tid skulle kunna möjliggöra inspelningen. Och så blev det.

När vi tog in nya teammedlemmar eller skådespelare skedde det på premissen att Speldjävlarna var en kollektiv och jämställd process, att vi därmed tog beslut gemensamt och att var och en förväntades bidra med sin åsikt. I filmvärlden är sådant ganska ovanligt, vanligtvis är det en som vet hur det ska vara och de andra gör sitt jobb, även om de har åsikter. Och fast jag mestadels har jobbat med små kompakta team, har det handlat om mina projekt och mitt ansvar.

Inför inspelningsstart hade vi långa diskussioner om kläder och rekvisita som mynnade ut att var och en klädde sin egenblandat 029 karaktär som hen tyckte bäst. En och annan persedel fick köpas in men det mesta kom från var och ens egen garderob. Ungefär likadant med rekvisitan – ett par turer till Ikea och resten ur egna skåp och gömmor. Efter många om och men kom vi överens om att regissörens hem fick bli inspelningsplats, något som innebar att vardagsrummet under perioder var belägrat med ND-filter och diffusion för fönstren.

Demokratin var total; alla hjälpte efter bästa förmåga till med att släpa strålkastare och dra kablar i trädgården för att få dagsljus i rummet. Bordet dukades upp med gemensamma krafter. Inför varje ny scen tog vi oss tid att repetera som på teatern tills alla var nöjda. Och vi hade tidigt bestämt att det här gör vi själva, utan att vänta på finansiering.

Nästa avsnitt kommer att handla om och visa den mest kritiska scenen i filmen. Eller så blir det fler bloopers, jag har inte riktigt bestämt mig än.

Janne Ahnberg, producent och regissör

På begäran: Speldjävlarnas bloopers, del 1

Alla gör vi misstag, här kommer några av våra 

Det första misstaget stod jag som regissör för. Jag hade fått för mig att vi kunde spela in hela filmen på sex dagar om vi flyttade kameran från replik till replik i kronologisk ordning. Den tekniken hade jag använt i ett uppdrag för Lunds universitet men här sprack det direkt. Nu presenterar vi några av de övriga tabbar vi gjorde under de första fem inspelningsdagarna av tjugoåtta.

Att döma av det första klippet ser det ut som om det rådde total kaos under inspelningen och det kan väl stämma vad gäller de första dagarna. Det brukar ta ett tag innan folk som inte spelat in tillsammans lär sig varandras egenheter och finner ett sätta att arbeta effektivt tillsammans. Jag ska kanske inte påstå att vi någonsin lyckades till hundra procent men allteftersom inspelningen fortgick hittade vi ett sätt att skriva bildmanus ”on the fly” samt en viss disciplin.

Filmen består av 275 olika kamerainställningar och var av dem krävde i genomsnitt fem tagningar för att sitta. Det blir 1 375 tagningar allt som allt, och av dem gick alltså 1 100 åt helvete. Nu har jag roat mig med att titta igenom en bråkdel av dem och i filmsnutten ser ni den mer dråpliga delen av skörden. Jag vet att det finns än mer skrattretande bloopers längre fram och dem kommer jag oblygt att presentera vad det lider.

Håll till godo så länge. Det kommer som sagt mera.

Janne Ahnberg, producent och regissör