Att arbeta kollektivt utan att utplåna sig

Tre viljor blir tio och alla blir ett

Att göra film handlar naturligtvis alltid om samarbete men Speldjävlarna var ändå något nytt för mig. Redan att skriva manus kollektivt var berikande och sedan dess har vi inte tagit ett steg som vi inte varit samstämmigt eniga om.

Medan vi skrev manus och skaran av författare växte från tre till fem, diskuterade vi knappt alls vem vi skulle ha som fotograf eller ljudtekniker eller hur vi över huvud taget skulle få resurser att spela in filmen. Vi koncentrerade oss på själva manuset och litade på att vi med hjälp våra kontakter inom film och teater i sinom tid skulle kunna möjliggöra inspelningen. Och så blev det.

När vi tog in nya teammedlemmar eller skådespelare skedde det på premissen att Speldjävlarna var en kollektiv och jämställd process, att vi därmed tog beslut gemensamt och att var och en förväntades bidra med sin åsikt. I filmvärlden är sådant ganska ovanligt, vanligtvis är det en som vet hur det ska vara och de andra gör sitt jobb, även om de har åsikter. Och fast jag mestadels har jobbat med små kompakta team, har det handlat om mina projekt och mitt ansvar.

Inför inspelningsstart hade vi långa diskussioner om kläder och rekvisita som mynnade ut att var och en klädde sin egenblandat 029 karaktär som hen tyckte bäst. En och annan persedel fick köpas in men det mesta kom från var och ens egen garderob. Ungefär likadant med rekvisitan – ett par turer till Ikea och resten ur egna skåp och gömmor. Efter många om och men kom vi överens om att regissörens hem fick bli inspelningsplats, något som innebar att vardagsrummet under perioder var belägrat med ND-filter och diffusion för fönstren.

Demokratin var total; alla hjälpte efter bästa förmåga till med att släpa strålkastare och dra kablar i trädgården för att få dagsljus i rummet. Bordet dukades upp med gemensamma krafter. Inför varje ny scen tog vi oss tid att repetera som på teatern tills alla var nöjda. Och vi hade tidigt bestämt att det här gör vi själva, utan att vänta på finansiering.

Nästa avsnitt kommer att handla om och visa den mest kritiska scenen i filmen. Eller så blir det fler bloopers, jag har inte riktigt bestämt mig än.

Janne Ahnberg, producent och regissör

2 reaktion på “Att arbeta kollektivt utan att utplåna sig

  1. Janne Ahnberg Inläggsförfattare

    Om filmen blivit bättre eller sämre av att arbetas fram kollektivt är en fråga inte kan svara på, den känns inte riktigt tillämplig på de intentioner som ligger bakom. Klart är att filmen blivit annorlunda jämfört med hur den skulle blivit om jag skrivit manus själv. Jag skulle för det första inte kommit på idén att göra en komedi och jag skulle inte kommit på det aktuella scenariot om jag varit ensam författare.

    När jag hoppade på projektet var det för att undersöka hur det vore att arbeta utifrån en gemensam idé och inte ha utslagsröst angående vad som skulle komma på pränt eller bild. Jag ville se vilken kraft ett kollektiv kan ha att genomföra ett projekt som om det vore en samlad vilja, utan pengar, utan uppmuntran från filmetablissemanget eller några andra intressenter. Jag ville få uppleva det sättet att arbeta innan jag avslutar min verksamhet som filmare.

    Idag är jag tacksam för den upplevelsen. Vi bestämde oss redan tidigt att ge såväl manus som inspelningen den tid som behövdes. Vi har skrivit om manuset ett antal gånger tills vi alla känt oss nöjda, under inspelningen repeterade vi som om vi varit en teaterensemble och gick inte på tagning förrän alla kände sig redo. Vi har alla gjort vad vi har kunnat för att lösa problem som uppstått då någon i teamet fått ett betalt uppdrag och tvingats lämna projektet av försörjningsskäl, vi har hjälpts åt att skaffa utrustning via olika kanaler, rekvisitan salade vi ihop till. Skådespelarna gick med på att inte ändra sina frisyrer eller solbränna sig sommartid eller på annat sätt förändra sitt utseende under det dryga år som det tog oss att få alla trettio inspelningsdagarna till stånd.

    Jag måste tillstå att jag är fullt nöjd med det inflytande jag haft och kommer att få på filmen. Jag är nog den av oss som har den största erfarenhet att skriva för film och det har slagit igenom i manuset. Som regissör är jag den som haft överblicken och sett till att få de bilder som krävs för filmens klipptekniska rytmik. Men jag har, till skillnad från i andra produktioner, aldrig kunnat trumfa igenom mina idéer mot de andras vilja och det har, tro det eller ej, varit en nyttig erfarenhet.

    Det är jag som kommer att klippa filmen och däri i upphör det kollektiva ansvaret. Det är bara jag som kan det där och som vet exakt varför vi filmat ur just de vinklar vi gjort. I det avseendet känns Speldjävlarna som en vanlig filmproduktion.

  2. Désirée Nordlund

    Jag är väldigt nyfiken på om du känner att processen gjorde filmen bättre eller sämre.

    Utan att ha enorm erfarenhet av att göra film, så känner jag spontant att var och en är skicklig inom sitt yrke och ska få ha yrkesmässig frihet där. Men att det borde bli långt och omständigt med den totala demokrati du beskriver. Samtidigt så vet jag ju med min erfarhenhet av kravhantering i projekt att det är bättre att alla får vara med, precis på det sätt som du beskriver (även om inte ”total demokrati” råder så får alla uttala sig och ha synpunkter och idéer på allt) för då strävar alla åt samma håll och mår bättre för att de känner sig delaktiga och resultatet blir i regel bättre också.

    Samtidigt så kan jag ju inte riktigt se idéen appliceras när det blir för många för någonstans går ju gränsen för när det är hanterbart många viljor.

    Så, kort sagt, intressant angreppsätt som jag gärna skulle vilja höra mer om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>